wilmisens

Emma tappade telefonen så den studsade på soffan och ner i golvet. Tårar föll från hennes förvirrade ögon ner för hennes röda kinder. Hon föll ner på soffan. Hon kunde inte förstå de, orden ekade i hennes huvud.
”Det har hänt en olycka, vi beklagar”
Hon ville inte tro att de var sant, de kunde inte vara sant, det måste vara någon som ljuger för henne.
”Nej, NEJ! Det är inte sant” skrek hon i gråt ut för sig själv. Hon kunde inte tänka klart, alla tankarna i huvudet bara snurrade runt.
Hon la huvudet i händerna och försökte lugna ner sig, de var omöjligt, hon skulle aldrig vara glad igen, hon skulle aldrig kunna le igen. Hennes maskara rann ner från hennes ögon och skapade stora blöta, svarta fläckar på hennes gråa tjocktröja.
Nu ville hon att Felicia skulle vara där och hålla om henne, att bara få lägga sig i hennes knä och gråta som ett litet barn. Men de kunde hon inte, hon skulle aldrig få se henne igen, hennes egen tvillingsyster, hon var borta, borta för alltid.
Emma förstod det fortfarande inte, tårarna ville inte sluta rinna, hennes hjärta klappade fortare och fortare, hon hade panik.
Utan en aning om vad hon skulle göra tog hon upp telefonen och kastade den i väggen. Inte mycket hände, bara skalet på telefonen ramlade av och hamnade en bit bort.
Plötsligt så reste hon sig från soffan, sprang ut i hallen och tog på sig ett par skor, hon brydde sig inte om att knyta dem utan sprang direkt ut genom dörren och ner för alla trapporna i lägenheten.
Hon sprang längs vägen. Tårarna föll fortfarande ner för hennes kinder som nu var helt blöta. Hon kände smaken av blod i halsen efter ett tags kutande mot ingenstans.
Hon stannade bredvid vägen. Hon visste inte vart hon skulle ta sig vägen, regnet forsade ner och hon kände hur hennes hår åkte för ögonen och gjorde de svårare att se än det redan var med tårar som fyllde ögonen, Folk i bilarna som åkte förbi stirrade på henne som att hon vore galen. Hennes smink hade spridit ut sig runt hela ögonen men hon brydde sig inte, hon brydde sig inte om någonting.
Då kom hon på de, Signe! Hon bodde precis här borta. Emma och Signe hade känt varande enda sen tredje klass där Emma fick smaka på Signes pankakor på en utflykt.
Hon började kuta igen, hon kom fram till porten, tryckte in koden så snabbt hon kunde medan hennes fingrar skakade, hon sprang upp för alla trapporna upp till Signes lägenhet.
Hon ringde på dörren. Efter ett tag hörde hon hur dörren låstes upp och öppnades.
Signe möttes med synen av en dyngblöt Emma med tårar rinnande ner för hennes kinder.
”Men herre gud Emma, vad har hänt” Utbrast hon med en orolig blick som stirrade på Emma.
Emma svarade inte, hon bara kastade sig i Signes famn, hon grät fortfarande. Det droppade kalla droppar av regnvatten från hennes hår ner på Signes vita skjorta.
Signe tystnade, hon höll om Emma hårt.
”Hon är borta” Viskade Emma.
”Vem, vem är borta?” Frågade Signe som nu också hade fått tårar i ögonen.
”Felicia” grät Emma ”Hon kommer aldrig tillbaka”
Signe var tyst, dem stod där och kramades länge, kramades så som bara bästa vänner kan göra.
Tillslut släppte Signe taget. Hon tog tag i Emmas axlar och kollade in i hennes tårfyllda ögon.
”Allt kommer bli bra Emma, Allt kommer bli bra” Sa hon tyst.
”kom” sa hon och pekade mot soffan.
Emma började gå mot soffan medan Signe stängde dörren efter dem.

Signe gick bort till skåpet uranför badrummet och hämtade en stor handduk.
Hon satte sig bredvid Emma i soffan. Emma bara satt där tyst och lät Signe torka hennes ljusbruna hår, som just nu var mörkbrunt på grund att regnet, med handduken.
Båda var tysta, de enda man kunde höra var hur Emma snyftade, hon höll om en kudde som att hon var fem år igen. Svart smink droppade på Signes vitklädda soffa. Signe brydde sig inte alls. Hon hade aldrig sätt Emma såhär förstörd. För att vara ärlig hade hon nog aldrig sätt någon gråta så här mycket, hon trodde inte ens att det var möjligt.
Signe visste inte vad hon skulle göra, hon bara satt där tyst och lät Emmas tårar rinna.
”Vill du ha lite te?” Frågade Signe försiktigt efter ett tag. Emma svarade inte, hon bara satt där och kollade ner i marken.
Signe reste sig upp och gick ut i köket. Hon satte på vattenkokaren och tog fram en kartong med ett lugnande te som hon hade köpt när hon var i Italien med hennes föräldrar under sommarlovet.
Hon hörde Emma mumla utifrån vardagsrummet.
Signe ställde sig i dörrkanten. Emma satt och kollade ut genom fönstret. Regnet studsade mot rutorna. Plötsligt hörde signe ett klick som betydde att vattnet var klart. Hon gick ut i köket och hällde upp vattnet i två koppar och sedan i en tepåse i varje.
Hon tog fram honung ur skafferiet och hällde i Emmas kopp.
Hon gick ut med kopparna till vardagsrumsbordet och räckte ena koppen mot Emma.
Emma tog emot den.
”Va’ försiktigt, de är varmt” Varnade Signe.
Emma värmde händerna runt koppen och satt och stirrade ner i den.
”Varför just hon?” mumlade hon.
”Va?” frågade Signe.
”Varför just Felicia? Av alla människor” Frågade Emma. Hon förväntade sig inte ett svar, Signe behövde inte prata, Emma behövde bara någon som var villig att lyssna på alla kommentarer som ändå inte skulle kunna förändra någonting. Det var över, Felicia skulle inte komma tillbaka, det bara var så.
Emma ställde ifrån sig koppen. Hon kollade på Signe. Så bröt hon ut i tårar igen.
Signe flyttade närmare henne och höll om henne, Emma sjönk ner och somnade i Signes knä.
Hon vaknade av att solen lös henne mitt i ansiktet. Hon hade slutat gråta, det var tyst.
Emma satte sig förvirrat upp, hon hade nästan glömt bort gårdagen.
Plötsligt hörde hon hur dörren till badrummet låstes upp.
”Gomorron Emma, hur mår du?” Frågade Signe försiktigt.
Emma satte sig upp i soffan, hon viste inte vad hon svara. Plötsligt kom hon ihåg gårdagen, samtalet från sjukhuset, kutandet genom regnet. Hon torkade bort några tårar från ögonen, de fanns ingen anledning att gråta, inget skulle förändras.
”Jag mår...” Emma visste inte vad hon skulle svara, helt ärligt visste hon nog inte ens själv hur hon mådde.
”Jag är trött” svarade hon tillslut.
Hon kollade på klockan, den var snart halv ett mitt på dagen. Det var torsdag, hon hade sovit i nästan två dagar. Hon la sig ner igen. Hon ville bara vila, inget mer. Hon var inte hungrig, inte glad, inte ledsen. Hon var bara trött. Hon ville sova i dagar, veckor, år. Hon ville aldrig gå upp, hon ville bara ruttna bort under täcket.
Signe satte sig bredvid henne. Hon höll fram Emmas mobil.
”Din mobil har ringt hela morgonen” sa hon, rädd för vad hon skulle få för reaktion av Emma, rädd att hon skulle brista ut i tårar igen.
Men Emma reagerade inte, hon bara tog emot mobilen och kollade missade samtal. Nio missade samtal från hennes mamma och två från ett nummer hon inte kände igen som troligen var någon försäljare som ville lura på henne att prenumerera på någon tidning.
Emma orkade inte nu, hon la mobilen på bordet.
”Men du, ska vi inte gå ut och äta någonting, du måste vara jätte hungrig?” Frågade Signe och räckte fram en hög med kläder mot Emma.
Emma försökte småle lite och tog emot kläderna. Hon satte sig upp si soffan och började byta om.
Hon gick in på toaletten och tvättade bort allt smink som var utspritt över hela hennes ansikte, sen satte hon upp håret i en tofs och gick ut till signe som stod klar i hallen.
Emma tog på sig skorna och snöt dem hårt.
Emma såg ut som en helt ny person, hennes hår hade torkat helt och de glänste i solen som sken in genom fönstret. Hon ställde sig upp och borstad av byxorna som hade blivigt lite dammiga av hallgolvet sen gick dem ut genom dörren.
När hon kom ut så bländades hon av solen, de va väldigt tyst, de enda man kunde höra var fågelkvitter. Dom gick mot parken, parken som hon och Felicia alltid brukade gå igenom för att ta sig till skolan.
Dom kom fram till den stora grinden som ledde till grusstigen som var omringade av blomstrade körsbär träd. Vinden blåste genom hennes hår och hon kände en känsla hon aldrig hade känt förut. Hon upp mot den blåa himlen. Hon tog tag i grinden.
”De kommer bli bra” Tänkte hon för sig själv medan hon öppnade grinden och passerade gränsen till parken, de var en nästan magisk känsla, hon kunde nästan höra sin syster viska i vinden.
”Du klarar det här, jag vet att du kan”